tisdag

51857115_832295240439085_1864261564492677120_n.jpg

Hej, du har väl inte glömt mig?

Idag ligger jag här och vilar på en träbänk,
mellan himlen och en husvägg.
Under mig är jorden frusen,
och vinden kall.

Men om du stannar upp en minut och sätter dig här bredvid
lutar dig tillbaka, sluter dina ögon
så ska du känna min värme, så nära så nära.

Jag är ju precis här.
Ibland bakom krönet,
som en skugga.
Vilande.
Men alltid här.

Du har väl inte glömt mig? 

Majsfält i Mexiko

kör bil på landsvägar i Mexiko
passerar ändlösa majsfält
en polerad svart sprillans ny range rover

solen skiner
varm asfalt gula linjer

förutom bilens friktion mot asfalten
vindens smekning av majsplantorna
tystnad

lugnet före stormen
fienden är nära
frontlinjen har flyttats närmre

en vägkorsning
gasen i botten
kör rakt ut på fältet
hoppas att bilen ska välta några varv

men efter några hundra meter stannar bilen
bromsad av majsplantor och jord
några lerstänk på lacken
annars inte en skråma
försöker tvinga mig själv till medvetslöshet
tystnaden igen

ingen kommer till min undsättning
bara polisbilen
ut hoppar konstaplerna
och griper mig för allmänfarlig vårdslöshet

 

sitter i ett häkte på Mexikos landsbygd
sex kvadratmeter cell omringad av grå betongväggar
och en liten strimma av ljus från titthålet längst upp
de ska ringa mamma
jag skäms för hennes skull

konstaplerna har rannsakat mina tillhörigheter
och tydligen hittat
ett usb-minne i min röda löparsko
med bilder av nakna barn

försöker skrika
den är inte min
vet inte vart den kommer ifrån
nån har satt dit mig
fan fan fan
vad fan händer

jag skriker mot väggar av betong

vierge moderne

upload.jpg

Jag är ingen kvinna. Jag är ett neutrum.
Jag är ett barn, en page och ett djärvt beslut,
jag är en skrattande strimma av en scharlakanssol...
Jag är ett nät för alla glupska fiskar,
jag är en skål för alla kvinnors ära,
jag är ett steg mot slumpen och fördärvet,
jag är ett språng i friheten och självet...
Jag är blodets viskning i mannens öra,
jag är en själens frossa, köttets längtan och förvägran,
jag är en ingångsskylt till nya paradis.
Jag är en flamma, sökande och käck,
jag är ett vatten, djupt men dristigt upp till knäna,

jag är eld och vatten i ärligt sammanhang på fria villkor

- Edith Södergran

ursprung

du frågar mig om mitt ursprung

jag svarar

jag kommer från mörkret
från ingentings början
och alltings slut

jag kommer från en plats utan gränser
ett hav utan botten

jag är eld,
jag är jord,
jag är vind,
jag är vatten.

jag kommer från mamma
jag kommer från pappa

jag, precis som du, kommer från kärleken.

Untitled

Ögon som brinner

lämnar spår
röda kinder
och en plötslig tystnad

ett hjärta som torkar ut
mitt hjärta

vi behöver ju vatten för att leva

Våren

När du börjar gråna
och kylan sprider sig ända till tåspetsarna

när hjärtat gått i ide

då finns det bara en förtröstan
och det är denna:

våren.
den är på väg.

det att få känna solens första värmande strålar mot kinden
efter att en gång ha trott helt säkert
att vargavintern fångat dig i sitt grepp.

När det tar slut

Den sjuttonde augusti tvåtusenarton.

Jag kliver ut ur bilen på naturreservatets parkering och stiger in i ett vakuum av kvav luft. Det är svårt att ta djupa andetag och svettdropparna börjar genast forma sig på min panna. Tittar upp mot himlen som börjar mörkna. Imorse visade väderleksrapporten ett svart moln, en blixt och tre regndroppar. Men jag struntar i det, idag känner jag mig rebellisk. Jag öppnar dörren till baksätet, lyfter ut min ryggsäck som jag packat med kaffetermos, kanelbullar, kamera, penna och ritblock.

Bredvid stigen intill grusparkeringen har skogen skövlats. Träden med sina nakna grenar ligger hänsynslöst ihopkastade i stora högar i det numera öppna, fyrkantiga landskapet. Jag räknar till sju högar av döda träd.

Följer den röda pricken som markerats ut som vägvisare på vart och varannat träd. Promenerar förbi slagfältet och in i skogens bultande inre. Jag går långsamt, är rädd att mina ben ska vika sig om jag rör mig snabbare än en sengångare. Överallt doftar det av barr och svamp och skogen knakar.

c.jpg

Passerar platser jag passerade med dig den där gången. Berget vi hasade oss upp för på alla fyra. Stenen jag kissade bakom. Utsiktsplatsen där vi satt och drack kaffe tillsammans, tittade ut över sjön för att slippa möta varandras blickar. För hade vi gjort det hade vi antagligen sett igenom varandra, sett meningslösheten växa sig allt större under huden. Istället lät vi marken under oss, utsikten framför oss och skogen runt omkring oss stjäla vår uppmärksamhet och stanna tiden för en stund. Skjuta på det oundvikliga. Naturen var det som hade fört oss samman för ett par år sedan, och kanske hoppades vi just då på att den också skulle kunna bli vår räddning.

Det är den sjuttonde augusti tvåtusenarton och jag går här ensam. Samma skog, samma stig, samma berg, samma sten, samma utsiktsplats. Men inuti mig: magsår som fräter sönder mitt inre, ett hjärta som krackelerar och ett huvud som håller på att implodera.  

De svarta molnen tornar upp sig ovanför mig. Vinden viner. Åskan bullrar. Nu kommer den, stormen. Men jag tänker fan inte fly. För även om stormen just nu är på väg att sluka mig, så kommer den så småningom vara historia.