När det tar slut

.

a.jpg

Den sjuttonde augusti tvåtusenarton.

Jag kliver ut ur bilen på naturreservatets parkering och stiger in i ett vakuum av kvav luft. Det är svårt att ta djupa andetag och svettdropparna börjar genast forma sig på min panna. Tittar upp mot himlen som börjar mörkna. Imorse visade väderleksrapporten ett svart moln, en blixt och tre regndroppar. Men jag struntar i det, idag känner jag mig rebellisk. Jag öppnar dörren till baksätet, lyfter ut min ryggsäck som jag packat med kaffetermos, kanelbullar, kamera, penna och ritblock.

Bredvid stigen intill grusparkeringen har skogen skövlats. Träden med sina nakna grenar ligger hänsynslöst ihopkastade i stora högar i det numera öppna, fyrkantiga landskapet. Jag räknar till sju högar av döda träd.

Följer den röda pricken som markerats ut som vägvisare på vart och varannat träd. Promenerar förbi slagfältet och in i skogens bultande inre. Jag går långsamt, är rädd att mina ben ska vika sig om jag rör mig snabbare än en sengångare. Överallt doftar det av barr och svamp och skogen knakar.

Passerar platser jag passerade med dig den där gången. Berget vi hasade oss upp för på alla fyra. Stenen jag kissade bakom. Utsiktsplatsen där vi satt och drack kaffe tillsammans, tittade ut över sjön för att slippa möta varandras blickar. För hade vi gjort det hade vi antagligen sett igenom varandra, sett meningslösheten växa sig allt större under huden. Istället lät vi marken under oss, utsikten framför oss och skogen runt omkring oss stjäla vår uppmärksamhet och stanna tiden för en stund. Skjuta på det oundvikliga. Naturen var det som hade fört oss samman för ett par år sedan, och kanske hoppades vi just då på att den också skulle kunna bli vår räddning.

Det är den sjuttonde augusti tvåtusenarton och jag går här ensam. Samma skog, samma stig, samma berg, samma sten, samma utsiktsplats. Men inuti mig: magsår som fräter sönder mitt inre, ett hjärta som krackelerar och ett huvud som håller på att implodera.  

De svarta molnen tornar upp sig ovanför mig. Vinden viner. Åskan bullrar. Nu kommer den, stormen. Men jag tänker fan inte fly. För även om stormen just nu är på väg att sluka mig, så kommer den så småningom vara historia.